en skriftlig instruktion från marskalken, och med dessa i bröstfickan på min uniform och sabel vid sidan gav jag mig i väg på mitt äventyr. Ett lätt regn föll, och det var inte månljust, så ni må tro det var inte vidare trevligt. Men mitt hjärta var lätt vid tanken på den heder man visat mig och den ära, som väntade mig. Denna bedrift skulle bliva en ny länk i den lysande kedja, som skulle förvandla min sabel till marskalksstav. Åh! hur vi drömde, vi dåraktiga pojkar, unga och segerdruckna! Inte kunde jag ana, den natt jag gjorde denna ritt, att jag, den utvalde bland 60,000 man, skulle fresta en anspråkslös tillvaro och plantera min kål med en pension av hundra francs i månaden! Åh, min ungdom, mina förhoppningar, mina kamrater! Men hjulet rullar och stannar aldrig. Förlåt mig, ty en gammal man har ju sina svaga ögonblick!
Min väg ledde först över Torres Vedras’ högslätt, därefter över en liten å förbi en lantgård, som brunnit ned och nu endast var ett märke på kartan, därefter genom en dunge av unga korkekar och så till San Antonios kloster, som markerade vänstra flanken av den engelska ställningen. Här vek jag av åt söder och red lugnt över backarna, ty det var så Masséna menade jag skulle lättast komma osedd genom ställningen. Jag red ganska långsamt, ty det var så mörkt, att jag inte kunde se handen framför mig. Vid sådana tillfällen lämnar jag min häst lösa tyglar och låter honom själv välja sin väg. Voltigör gick frimodigt framåt, och jag var ganska belåten med
