80
att sitta på hans rygg och snoka omkring mig, undvikande att tända något ljus. Under tre timmars tid bar det framåt så där försiktigt, tills det föreföll mig som borde all fara vara över. Nu började jag rida på lite’ raskare, ty jag ville vara uppe i arméns rygg vid dagbräckningen. I dessa trakter finnas en mängd vingårdar, som under vintern förvandlas till öppna slätter, och en kavallerist finner inte många svårigheter i sin väg.
Men Masséna hade underskattat dessa engelsmäns bakslughet, ty det visade sig att det fanns inte bara en, utan tre försvarslinjer, och att det var den tredje som var den starkaste och som jag just nu skulle passera igenom. Som jag red framåt, stolt över min framgång, flammade en lykta plötsligt till framför mig, och jag fick se några blänkande gevärspipor och skimret av en röd vapenrock.
»Vem där?» ropade en röst — och vilken röst! Jag vek av åt höger och red som en galning, men ett dussin eldstrimmor lyste fram ur mörkret, och kulorna susade kring öronen på mig. Det var inte något nytt ljud för mig, mina vänner, ehuruväl jag inte vill prata som en narraktig rekryt och påstå, att jag alltid tyckt om det. I alla händelser tappade jag inte besinningen utan insåg snart att intet annat var att göra än galoppera undan och försöka min lycka på annat håll. Jag red runt omkring den engelska fältvakten, och då jag inte hörde av dem vidare, drog jag därav den riktiga slutsatsen, att jag till sist lyckats komma igenom deras försvarslinjer. Jag
