red nu fem mil i sydlig riktning och strök eld då och då för att studera min fick-kompass. Och så, hux flux — det kryper i mig av smärta än i detta nu, då jag återkallar denna episod i minnet — faller min häst utan ett ljud, utan att först vackla, stendöd ned under mig!
Jag hade ingenting märkt, men en av kulorna från den olycksaliga fältvakten hade passerat igenom hans kropp. Det präktiga djuret hade varken ryckt till eller slappnat, utan gått på så länge det fanns liv kvar. Det ena ögonblicket satt jag trygg på den snabbaste och elegantaste hästen i Massénas armé. I det nästa låg han på sidan, inte värd mer än priset för huden, och jag stod där såsom den mest hjälplösa, mest otympliga av mänskliga varelser — en avsutten husar. Vad kunde jag uträtta med mina ridstövlar, mina sporrar, min släpande sabel? Jag befann mig långt innanför fienders linjer. Hur kunde jag våga hoppas komma tillbaka igen? Jag blyges inte omtala, att jag, Etienne Gerard, satt på min döda häst och förtvivlad begrov mitt ansikte i mina händer. Det började redan ljusna något i öster — om en halv timme skulle det vara dager. Att jag först skulle komma lyckligt förbi alla hinder och så i sista ögonblicket utlämnas på nåd och onåd till mina fiender, se mitt uppdrag förfelat och mig själv som fånge — var icke detta nog att komma en soldats hjärta att brista?
Men mod, mina vänner! Även de tappraste bland oss hava sina ögonblick av svaghet. Men mitt lynne
6 Napoleons officer
