när jag såg de engelska hästarna, förundrade jag mig inte längre.
Vid värdshusdörren satt en ring att fästa tyglarna vid, och stallknekten band hästen där och gick själv in i byggnaden. I ögonblicket såg jag vilket tillfälle ödet här bjöd mig. Sutte jag bara en gång i den sadeln, skulle jag ha det bättre ställt för mig in vid starten. Icke ens Voltigör kunde jämföras med detta härliga djur. Tanke och handling äro hos mig ett och detsamma. I ett ögonblick var jag nedför stegen och vid stalldörren. I det nästa var jag ute och hade tyglarna i handen. Jag svängde mig i sadeln. Någon — om det nu var herrn eller betjänten — ropade ursinnigt bakom mig. Vad brydde jag mig om det! Jag vidrörde hästen med sporrarna, och han tog ett så våldsamt språng framåt, att endast en sådan ryttare som jag kunnat sitta kvar. Jag gav honom lösa tyglar och lät honom gå — det gjorde detsamma vart, bara jag fick värdshuset ett bra stycke bakom mig. Han susade i väg genom vinplanteringarna och på några minuter hade jag lagt hela mil mellan mig och mina förföljare. De kunde i denna vilda trakt inte längre se, i vilken riktning jag slagit in. Jag förstod att jag var räddad, och i det jag red upp på toppen av en liten kulle, tog jag fram anteckningsbok och blyertspenna och grep mig an med ett kartutkast över terrängen inom synhåll, i det jag drog upp konturerna till landskapet.
Det var ett härligt djur jag satt på, men det
