88
var inte lätt att rita från ryggen på honom, ty gång efter annan klippte han med öronen, han ville sätta åstad och skalv av otålighet. I början förstod jag inte riktigt vad. det där var för fasoner, men snart märkte jag att han gjorde så endast när ett egendomligt ljud — »yoy, yoy, yoy» — kom någonstädes ifrån de närbelägna ekskogarna. Plötsligt övergick detta egendomliga rop i ett ursinnigt skrikande, blandat med gälla trumpetstötar. Hästen blev nu fullkomligt vansinnig. Ögonen gnistrade, manen reste sig. Han hoppade högt från marken den ena gången efter den andra, vred sig och kastade i vilt raseri. Min blyertspenna flög åt ett håll och min anteckningsbok åt ett annat. Och när jag nu såg nedåt dalsänkan, möttes mina ögon av en ovanlig syn. Mastern kom rusande ned för sluttningen. Räven kunde jag inte se, men hundarna gåvo högljutt skall med nosarna tätt invid marken och svansarna i vädret; de voro så tätt sammanslutna, att det hela såg ut som en stor gul och vit matta, som rörde sig framåt. Och bakom dem kom fältet. Det var en syn att skåda! Tänk er alla de olika typer en stor armé kan uppvisa; somliga voro i jaktdräkt, men de flesta i uniform, blå dragoner och röda dragoner, husarer i röda byxor, gröna jägare, artillerister, guldtränsade lansiärer och, mest av allt, rött, rött rött, ty, infanteriofficerarna redo lika ivrigt som kavalleristerna. Och hela denna massa, somliga väl, andra illa beridna, men alla rusande framåt efter bästa förmåga, subal-
