Hoppa till innehållet

Sida:Napoleons officer 1919.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

90

och jag hade varit försiktig nog att taga bort den långa fjäderbusken från min hjälm. Jag kom till det resultatet, att det inte fanns någon anledning varför just min uniform skulle ådraga sig någon särskild uppmärksamhet bland den mängd olika dräkter, som buros av jaktsällskapet, eller varför dessa ryttare, vilkas hela intresse fångades av jakten, skulle giva akt på mig. Den tanken, att en fransk offficer red mitt i sällskapet var alltför orimlig för att ens falla dem in. Jag log för mig själv under det jag red, ty trots all fara var det dock något komiskt i hela situationen.

Jag har nämnt att jägarna voro mycket ojämnt beridna, och följden därav blev den att de efter några mils ritt, i stället för att såsom ett attackerande regemente bilda en sluten trupp, blivit spridda över en ansenlig yta, i det de bästa ryttarna ännu höllo sig tätt efter hundarna och de övriga följde på längre avstånd. Nå, jag var så god ryttare som någon, och min häst var den bästa av alla, och då kan ni tänka er att det dröjde inte länge förrän jag var framme i täten. Och när jag då såg hundarna flyga fram över den öppna terrängen, och mastern i sin röda rock bakom dem och endast sju eller åtta ryttare mellan oss — då inträffade något av det märkvärdigaste som kunde hända, ty jag, Etienne Gerard, blev tokig, jag också! I ett ögonblick kom den över mig, denna sportens ande, denna önskan att utmärka sig, detta hat till räven. Fördömda kreatur, skulle han då trotsa oss? Eländige rövare, din