Hoppa till innehållet

Sida:Napoleons officer 1919.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
91

stund skulle komma. Åh! det är en ädel passion, mina vänner, denna passion för sporten, denna åtrå att få krossa räven under hästhovarna. Jag har deltagit i rävjakt med engelsmännen. Jag har också — som jag skall tala om en dag. — boxats med en bråkmakare från Bristol, och jag kan försäkra er, att sporten är en underbar sak, full av intresse såväl som av galenskap.

Ju längre vi redo, desto snabbare galopperade min häst, och snart voro endast tre ryttare lika nära hundarna som jag. All min fruktan för upptäckt hade försvunnit. Min hjärna arbetade, mitt blod kokade — endast en sak på denna jord tycktes mig värd att leva för, och det var att hinna upp den fördömda räven. Jag passerade förbi en av ryttarna, husar liksom jag själv. Nu var det endast två framför mig — den ene i svart uniformsrock, den andre den blå artilleristen, som jag sett vid värdshuset. Hans grå polisonger böljade för vinden, men han red utmärkt. En mil eller så omkring redo vi i denna ordning, men när vi nu galopperade upp för en brant höjd gjorde min lättare vikt sig gällande, så att jag fick. täten. Jag passerade båda, och när jag nådde toppen red jag i jämnhöjd med den lille fule engelske mastern. Framför oss voro hundarna, och ett hundratal steg framför dem sträckte en brunaktig tingest, räven själv, i väg, ansträngande sig till det yttersta. Hans åsyn satte mitt blod i brand. »Aha! där ha vi dig, mördare!» ropade jag och hojtade uppmuntrande till mastern. Jag viftade med