94
mun och handen uppåtsträckt med utspärrade fingrar. För ett ögonblick kände jag mig manad att vända om och omfamna honom, men pliktens kallelse ljöd redan i mina öron, och trots förbrödringen sportsmän emellan skulle dessa engelsmän säkert gjort mig till fånge, om jag stannat kvar. För mitt uppdrag var numera ingenting vidare att hoppas — jag hade gjort vad göras kunde. Jag kunde se linjerna av Massénas fältläger på inte så synnerligen stort avstånd; en lycklig slump hade gjort att jakten fört oss i den riktningen. Jag lämnade den döde räven, saluterade och galopperade min väg. Men de ville inte släppa mig så lätt, dessa präktiga jägare. Nu var det jag som var räven, och jakten gick med fart över slätten, Det måste varit först i det ögonblick jag satte kurs på lägret som de förstodo, att jag var fransman, och nu var hela svärmen hack i häl efter mig. Vi voro inom skotthåll för våra fältvakter, innan de kunde förmå sig att göra halt; och där höllo de nu i skilda flockar och ville inte rida sin väg utan skreko och viftade med händerna åt mig. Nå, jag vill inte tro att det skedde i fiendskap. Snarare vill jag tro, att den varmaste beundran fyllde deras bröst, och att deras enda önskan var att få omfamna främlingen, som skött sig så tappert och väl.
