IV.
VÅRDKASEN
Jag har talat om för er, mina vänner, huru vi under sex månader, från oktober 1810 till mars 1811, höllo engelsmännen instängda innanför Torres Vedras-linjerna. Det var under den tiden jag jagade räv i deras sällskap och visade dem att det bland alla deras sportsmän inte fanns en, som kunde rida om en Conflans’ husar. När jag galopperade tillbaka till de franska linjerna med rävens blod ännu på min klinga, höjdes från förposterna, som förstodo hur det hängde ihop, frenetiska jubelrop till min ära, allt under det de engelska jägarna hojtade bakom mig, så att jag sålunda mottog båda arméernas hyllning. Tårar av rörelse stego mig i ögonen, då jag såg, att jag vunnit så många tappra mäns beundran. Dessa engelsmän äro dock högsinta fiender. Ännu samma afton kom ett paket under vit flagg, adresserat «till den husarofficer, som dödade räven». Inuti fann jag räven själv i två delar, sådan jag lämnat honom. Där var också en biljett, kortfattad men hjärtlig, såsom engelsk sed är, som påpekade att
