skogsbygd, inom Lerbäcks, Halsbergs, Sköllersta och Svennevads socknar, som till sin riktning bestämmes af det inre Södermanlands vattendrag, — och slutligen de vattenrika bergstrakter inom Tivedens och Tylöskogens områden, med Snaflunda, Askersund, Bo och Hammar, samt delar af Lerbäcks och Svennevads socknar, hvilka tillhöra Vetterns och Östergötlands vattensystemer.
Nerikes område företer således en i det hela regelbunden och enkel konfiguration, med naturligt markerade gränser emot de omgifvande landskapErna. Dessa voro i äldsta tider, liksom ännu, i nordost och norr Vestmanland, i nordvest och vester Vermland, i sydvest Vestergötland, i sydost Östergötland och i öster Södermanland och Hjelmaren, De äldsta gränserna deremot voro naturligtvis ej på långt när så bestämda, som i våra dagar, och bestodo ursprungligen endast i landskapets af naturen bildade afsöndring från grannländerna, och icke i någon råskilnad i egentligt topografisk mening, — Från Vestmanland skildes Nerike af skogen Kägglan, Opbogaström, sjön Väringen, samt norra delen af Kilsbergen, hvilka bildade gränsmuren mot den del af Vestmanland, som kallades ”Nora skogh”. I deras fortgång mot vester afskiljde Kilsbergen Nerike ifrån en stor obygd, som först i konung Carl IX:s tid började bebyggas och efter honom benämndes Carlskoga. I vester bildade den norr ifrån kommande Letelfven med sjön Skagern en naturlig gräns emot Vermland. I sydvest, och vester om Vettern, mötte Tivedens hålskogar och skilde Nerike från Vestergötland. Öster om Vettern, och i sydost, var Tylöskogen landskapsgräns mot Östergötland, och i öster låg Nerike öppet mot Södermanlands enda och egentliga slättbygd, det än i dag egendomliga Vingåker (Vikingakir) samt sjön Hjelmaren.
Från de äldsta tider, och så långt vår historia går
tillbaka, finna vi Sverige deladt i tvenne hufvuddelar, Svea- och
