“Menar du jag skal skona din ära,
Alt fyr dina många tårar”.
Han tog henne uti sin famn,
Han hafdi swa ondan wilja,
Hon ropa til Gud Fader och then Helige And
Han wille henne från honom skilja,
Hastelik uppkom swa blåsande währ
Och skutan hon brakas all sunder,
Den lange Bernhards syndhige siähl
Til hälfwetis hamna den stunden.
Swa underfika Stoltz Elisif allena kom til land,
Deth war alt wid Gottlandsöö,
Hon tacka swa ydmykelika Gud och Helige And,
Som frälste henne af den nöö.
En Fiskare som stod och laga sin noth
Han bar henne i sin öka,
Och förde henne til Wissby Klöster fort,
Att henne torka och sköta,
Biskop Nils i Linköping war der hos
Han blef swa swåra förskräckt,
Bedröfwad han såg den fagra Ros,
I den helighe Klösterdräckt,
Fyr honom hon talar all sin nöd,
Och all sin olycka klagar,
Hon hade hellre welat warit döö,
Än haft swa orolika dagar,
Biskop Nils hon swa kärlika bad,
Han wille henne til Risbergha föra,
Ty der wil jag med Gudz heligha nad,
Mitt löffte til fullo göra;
Til Klösteret som hon hade begärt
Han da henne warlika förde,
Sida:Nerikes gamla minnen 1868.pdf/117
Den här sidan har korrekturlästs
109
