i de gångar och korridorer (d, d, d), som ledde till boningsrummen och klostercellerna. Till tvenne sådana celler (c, c), den ena innanför den andra, äro grundmurarna ännu bibehållna. Med en vemodig känsla betraktar man de nötta trösklarna till dessa gömställen undan verlden och frågar ovilkorligt med skalden:
O sägen, skuggor, ur er natt likväl:
Var edert lif af lidandet förgätet?
Var det blott frid, som bodde i er själ,
Och knäföll ingen sorg för stenbelätet?
Vägg om vägg med de nyss nämnda cellerna, men närmare kyrkan, synes grundval till ett större rum (b), som troligen varit ett grafchor; åtminstone har man påträffat lemningar efter lik vid gräfningar inom murarna. En af klosterkällrarne (e) är ännu så bibehållen, att den begagnas. Ungefär 100 fot norrom kyrkan äro rudera efter en fyrkantig byggnad (f), som man, ehuru sannolikt oriktigt, trott varit klockstapel.
Det enda, som finnes i behåll af forna byggnadsprydnader, är en enkelt arbetad pelaresockel och tvenne kapiteler.
På vestra yttermuren sitter en större sandsten inmurad, på hvars släthuggna yta synas i stark upphöjning tvenne Andreas-kors, ställda snedt emot hvarandra. Dessa figurer ha gifvit upphof till hvarjehanda gissningar. Någon betydelse i dekorativt hänseende kan väl icke tillmätas denna framställning, då stenen sitter nära ett utsprång af sjelfva muren, och dessutom icke mer än ett par fot ifrån jorden. Ganska säkert är
