ifrån belägna Vallersta by, der han användes till uppbyggande af en stor källare, gemensam för hela byn, eller ett helt hemmans åbor; och ett par portar med rika jernsirater, som enligt uppgift tillhört samma byggnad, begagnades länge för en loge vid Första. Efter någras berättelse voro dessa gamla murar qvarlefvor af en kyrka, enligt andras förmenande, lemningar efter det i Elisif-visan omtalade Kumblabo kloster[1]. — Vester om Sånnersta i samma socken finnes en källa, kallad “Kapallan” eller “Kapellkällan”. Sagan talar om ett kapell i närheten, af hvilket dock inga spår kunna upptäckas.
Utaf 43 kyrkor, som nu finnas i Nerike, äro mer än två tredjedelar, eller 29 stycken, alldeles nybyggda efter reformationen, och de andra 14, som hela eller delvis finnas qvar ifrån katolska tidehvarfvet, ha genom en nyare tids fåvitska ändringar och tillsatser blifvit så förfuskade, att man i allmänhet icke kan spåra mycket af den undransvärda konst, som eljest uppenbarar sig i de byggnadsverk, som uppstått under medeltiden. Endast på ett par ställen har man, innan kyrkorna raserades, vårdat sig om att upprätta ett slags beskrifningar öfver deras byggnadssätt och fornåldriga inredning, hvilka beskrifningar, om de än lemna åtskilligt öfrigt att önska, likväl icke äro utan sitt värde för den del af konsthistorien, som afhandlar den kyrkliga byggnadskonsten i Sverige.
Den ena af dessa beskrifningar omtalar Kumla gamla kyrka, hvilken nedrefs år 1829 för att lemna rum åt den nu varande kyrkan, hvars byggnad började samma år. Om vi ock, med den säkerhet, hvarmed forskningen i våra dagar tilltror sig att bestämma åldern på ett medeltidens byggnadsverk, icke kunna biträda författarens mening, att Kumla gamla kyrka varit samtidig med Inge den äldres regering, så vittnade dock hennes byggnadsart och hela anordning om en ganska hög ålder. På vestra ändan sträckte ett, 110 alnar högt, torn sin spira mot höjden. Så väl tornet som sjelfva kyrkan voro byggda af den kalkartade tälgsten, hvaraf socknen eggir outtömliga till-
- ↑ Descriptio Neric. occid. Specim. I, pag. 12. Jfr sid. 107, not. 14).
