140
predikstolen (c), som ställdes på den motsvarande vestra väggen af norra choret.
Kyrkans senaste omändring åren 1779 och 1780, af behofvet högligen påkallad, bedrefs emellertid med den grundlighet, att allt det gamla, utom sjelfva murarna, borttogs och, hvad som vill säga detsamma, förstördes. Sakristian är nu förlagd i östra korsarmen, bakom det nya altaret; de i kyrkan inskjutande vestra väggarna af kyrkans båda sidoarmar borttagna, fönstren upphuggna och bänkplatser anordnade, så väl i långskeppet som i sidoskeppen.
Ser man på Nerikes nu varande kyrkor, så finnes det, om man undantager kyrkorna i Örebro, Sköllersta, Glanshammar och Askersunds landsförsamling, knappast en enda, som, från konsthistorisk synpunkt betraktad, förtjenar att tagas i närmare skärskådande. Och skälet härtill ha vi redan angifvit. De flesta äro nemligen från grunden ombyggda på de sista århundradena, då den kyrkliga byggnadskonsten onekligen varit stadd på förfall, och de, som verkligen tillhöra medeltiden, ha genom en senare tids omskapningsbegär förlorat allt det vördnadsbjudande och tilltalande, som aldrig saknas hos ett medeltidens byggnadsverk, äfven i dess enklaste former. Det ligger i sakens natur, att då en gammal kyrka är alldeles för liten, den måste utvidgas och tillökas, så vida en ny ej kan uppföras. Men att, på sätt, som i allmänhet skett, verkställa dessa utvidgningar, omskapningar och förändringar i uppenbar strid med det hela, som konstverk, kan, åtminstone ifrån konsthistorisk synpunkt bedömdt, icke annat än på det högsta ogillas. Det är under sådana förhållanden ett glädjande tidens tecken, att flera byggnadsverk, som under de sista åren blifvit inom fäderneslandet uppförda, synas vittna om en renare smak och en högre uppfattning af konsten[1]
- ↑ Att Nerike icke blifvit främmande för denna väckelse till ett bättre, derom vittnar bland annat den nya kyrkan i Hidinge och restaurationen af stadskyrkan i Örebro.
