Om läsaren behagar jemföra dessa “förklaringar” med de bilagda ritningarna, så skall det blifva oss lätt att visa, huru kyrkan vid olika tider sett ut, eller med andra ord, hvilka förändringar har hon undergått.
Om vi i tanken utelemna den vestra qvadratformiga tillbyggnaden, som uppfördes vid kyrkans utvidgning 1618, så ha vi för oss kyrkan ungefär sådan, hon var vid sin första grundläggning. Hon hade formen af ett halfkors, eller, för att begagna en mer i ögonen fallande jemförelse, hennes plan var alldeles densamma, som hos våra gånggrifter. Besynnerligt nog synes man vid den nyss nämnda utvidgningen gått tillväga med mycken varsamhet, att ej rubba något af det ursprungliga i byggnaden. Denna pietet synes ha sträckt sig så långt, att hufvudingången till gamla kyrkan, som nu blef liggande emellan predikstolen vid c och altaret vid d, näppeligen blifvit utvidgad, åtminstone på bredden, hvilket naturligtvis i akustiskt hänseende skulle medföra väsendtliga olägenheter. När man genom denna hufvudingång, eller vestra portalen, inkom i gamla kyrkan, hade man för sig trenne chor med sina altaren (“munkoffersaltaren”, Tisel.), ett i hvardera af de två sidoarmarna, i små åt öster utbyggda nicher, och det tredje i östra choret, midt för ingången. På ömse sidor om detta altare stodo några, serdeles väl gjorda chorstolar (“munkebänkar”, Tisel.), af hvilka lemningar, omarbetade till skåp och möbler, ännu påträffas i orten. Södra sidoarmen, der nu Anrepska grafven är, kallas än “Juli chor”, liksom östra korsarmen än i dag bär namnet “munkhuset”. I små fördjupningar i muren, till höger om och invid de begge altarena i kyrkans sidoarmar, voro små vigvattenskärl inmurade. — Vid 1618 års ombyggnad tillades, som vi förut nämnt, det vestra skeppet; sakristian inhystes, eller hade kanske redan vid reformationstiden blifvit inhyst, i norra korsarmen; i den södra fick familjen Anrep sin lägerstad, och allt detta utan att rubba något af kyrkans katolska altaren. Tvertom fick det protestantiska altaret en högst olämplig plats (d) på den i kyrkan långt framskjutande vestra väggen; likaså
