Sida:Nerikes gamla minnen 1868.pdf/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
7

och Hjelmaren, ligger ett bördigt slättland, som snart blef medelpunkten för Svearnas odling norr om Hjelmaren. Detta område, som innefattar Glanshammars och Ringkarleby socknar, har att uppvisa en stor mängd fornminnen af alla slag, såsom bautahällar, runstenar, ättehögar, kummel, stensättningar, hvaribland den för Nerike ytterst sällsynta skeppsformen. Kyrkorna ligga helt nära hvarandra i den bördigaste, mest odlade, bygden närmast Hjelmaren, och befolkningen är den tätast boende inom hela Nerike, eller öfver 4,000 personer på qvadratmilen.

Betrakta vi vidare Svearnas invandring och bosättning söder om Hjelmaren, blir det oss snart tydligt, att inflyttningen äfven här skett sjöledes. Den första kolonien nedsatte sig på det fruktbara slättlandet mellan Hjelmaren och Telge-ån, eller det område, som nu utgör Stora Mellösa socken. Att här är den uräldsta bygden söder om Hjelmaren, bestyrkes af alla omständigheter. Först och främst tala härför de många fornlemningar, som, trots en serdeles högt uppdritven odling af jorden, ännu i stort antal finnas qvar, så väl på fastlandet som på den en qvarts mil utanför i Hjelmaren liggande ansenliga Vinön; vidare kyrkans läge i den tätast bebygda delen af socknen, gårdarnas på en gång ovanligt inskränkta egorymd och stora bördighet, som medgifvit besutenhet för en befolkning, så talrik, att Mellösa ännu i slutet af 1300- och början af 1400-talet utgjorde ett eget härad, Mædallösa hæradh, till omfånget det minsta af Nerikes härader vid den tiden. Söder om Telge-ån, i norra delarna af nu varande Lennäs och Askers socknar, utbreder sig ett fruktbart slättland, som snart lockade den öfvertaliga befolkningen på andra sidan Telgeådalen till inflyttning och bosättning. Norra delen af Askers socken kunde ock för hundra år sedan i ordets egentliga mening kallas ett ”grafvarnas land”, och den mängd fornlemningar, såsom grafhögar, stensättningar, bautastenar och offerkretsar, som ännu finnes i behåll, vittnar nogsamt om en urgammal bygd och en tättboende befolknings långvariga besittning af landet. — Härifrån skedde nya utvandringar åt vester, hvarigenom trakten söder om Qviss-