6
framskridande odling, deras område afsöndrades från Fjädrunda, kallades landet Vestmanna-land och folket Vestmän. Härifrån spridde sig odlingen dels efter vattendragen norrut, tills den uppnådde och öfversteg gränsen till det gamla Jernberaland (Dalarne), der Thorsangr (Thorsång), eller trakten vid sjön Runn, är den äldsta bygden, dels åt sydvest, der de inflyttande funno framför sig ett bördigt lågland, med vidsträckta slätter och gräsrika myrar i behaglig vexling med grönskande löfhult och skogkrönta höjder, eller det n. v. Nerike[1].
Det är temligen tydligt, att Svearnas inflyttning till Nerike hufvudsakligen gått sjövägen öfver Hjelmaren. Sannolikt blef trakten norr om Hjelmaren befolkad af invandrare från Vestmanland, under det kolonister från Södermanland togo landet söder om Hjelmaren i besittning. Trakten kring Hjelmaren är ock Nerikes äldsta bygd, liksom området kring Svartåns utlopp i Hjelmaren äfven af ålder varit hufvudort för landskapet.
Vända vi oss, att börja med, norrut mot gränsen af Vestmanland, så möta oss inom Götlunda flera fornlemningar, som vittna om, att denna socken tidigt blifvit bebygd. Utom en mängd stensättningar, förnämligast på det nu varande säteriet Sickelsjö mark och vid byn Lunger, träffa vi i Götlunda två af Nerikes fåtaliga runstenar. Odlingen har kommit österifrån det angränsande Åkerbohundare i Vestmanland och i början utbredt sig utefter norra Hjelmarestranden, hvilken bygd vid år 1323 nämnes såsom en serskild socken under namn af Lungyr, men redan långt före reformationstiden var förenad med Götlunda. Norra delen af Götlunda, eller trakten mellan kyrkan och Opboga ström, upptogs af Kägglans ödeskogar, som åt vester utbredde sig öfver Ödeby och Lillkyrka, hvilka socknar mycket senare synas blifvit berörda af den framträngande odlingen. Ännu längre i vester, emellan Kägglans södra sluttning
- ↑ Det torde vara en öfverflödig anmärkning, att det område, på hvilket vi skola söka att steg för steg följa den inbrytande odlingen, innefattar endast Nerikes slättland, enär de omgränsande bergstrakterna, om de af ålder icke varit utan innevånare, likväl först kunna räkna begynnelsen af sin odling med den svenska bergshandteringens uppblomstring under konungarna Carl IX och Gustaf II Adolf.
