sig öfver det sydvestra Nerikes slättbygd, eller till de nu varande socknarna Kräcklinge, Hackvad, Hardemo, Edsberg och Wiby. Tivedens djupa hålskogar satte här tills vidare en gräns för Svearnas framträngande mot vester, hvadan äfven slättbygden inom Edsberg och Wiby är serdeles rik på fornlemningar. Som eget förtjenar anmärkas, att inom dessa två socknar flera gamla byanamn erinra om forna helgedomar åt Vanernas guddomligheter, såsom Frösvi, Frövi, Odensvi, Skredvi och Nærdavi (det nu varande Nalaviberg). — Den andra utvandringen åt Vester-Nerike längs Svartån var deremot svagare. Den träskaktiga omgifningen kring Svartån och de straxt ofvanför från norr och nordvest mötande Kilsbergen lockade icke mängden till utflyttning åt det hållet. De invid Svartån belägna små landslagerna af Vintrosa, Tysslinge, Hidinge, Knista och Qvistbro är den äldsta bygden. Här ligga sockenkyrkorna och deromkring träffas också de få fornlemningar, som finnas.
Så vidt vi från forskningens närvarande ståndpunkt kunna bedöma en fråga, som till sina enskildheter alltid måste bli qvarstående inom gissningens vidsträckta område, har detta varit gången och fortgången aft Sveaväldets utbredning öfver Nerike. Säkerligen har inkräktningen gått för sig långt fredligare, än man i allmänhet föreställer sig. Emellan två så förvandta stammar, som Svear och Götar, skedde en sammansmältning troligen utan serdeles stora stridigheter, om än blodiga sammanstötningar icke kunde undvikas. Vi hafva likväl för Nerike ett sådant minne qvar i sägnen om Svea- och Göta-vallar, tvenne befästade läger, som de begge stammarna skola haft på hvar sim sida om Svartån, på gränsen emellan Hidinge och Knista socknar, och hvilka namn ännu fortlefva i de båda bynamnen Sevalla eller Sellven och Götisvalla eller Göksvalla, i förening med mångfaldiga sägner om utkämpade strider emellan tvenne konungar Amund och Sigvedr.
Rudbeck[1] anför på grund af ett ur gamla Riksarchivets jordböcker och handlingar af annan man gjordt utdrag, att hela
- ↑ Atlantica, Del. I, ss. 201, 202.
