10
Sverige fordomdags varit deladt i tio lotter och att Vestergötland tillika med en del af Wermland var den sjette. På grund af de uppgifter, hvartill detta utdrag ger anledning, skulle Vestergötland i äldsta tider hafva innefattat äfven södra delen af Nerike, en del af Jönköpings län, en del af Halland, o. s. v. Rudbeck, lika djerf som snillrik i sina antaganden, försummade icke att upptaga denna indelning, hvartill föröfrigt inga sannolika spår finnas i vår historia.
Deremot torde man med visshet kunna antaga, att Nerike i äldsta tider begagnat sig af Vestgötalagen[1]. I denna rättsurkund, som med skäl skattas såsom en af vårt fäderneslands och tungomåls äldsta och dyrbaraste klenodier, förekomma nemligen stadganden, som tydligen hänvisa på denna dess utsträckning, såsom t. ex. i Tiuvæ-Balken[2], der skilnad göres på rättsökande — ”i váru landi”, och dem, som ha sitt hem ”hinvagh kiægglu ællær i danmark”. — Detta visar en jemlikhet inför lagen mellan Nerkingen och Vestgöten, som är desto märkligare, som lagen lägger serdeles vigt på Götarnes egendomlighet som stam, och till ”inländska män” räknar endast Vestgötar och Östgötar; och man har till och med häraf velat göra den slutsatsen, att benämningen Vestergötland i äldre tider omfattade äfven Nerike ända till skogen Kägglan, ett antagande, som emellertid emotsäges af Vestgötalagen sjelf[3], som bland Vestergötlands råmärken serskildt nämner Tiveden, hvarigenom detta landskap skiljes från Nerike.
När och huru Nerike, som likväl från äldsta tider blef räknadt till Svealänderna, kommit att lyda under Vestgötalagen,
- ↑ I ett bref, af Kon. Magnus Eriksson till Nerikes innevånare år 1330, omtalas väl den lagbok — liber vester legalis — hans farfader Magnus (Ladulås) hade utfärdat. Men denna Nerikeslag synes aldrig ha varit i något allmännare bruk. Åtminstone åberopas han aldrig i urkunderna mer än på detta ställe och har äfven, sedan Magnus Erikssons landslag blef den gällande, mycket tidigt kommit i förgätenhet, ett missöde, som föröfrigt drabbade sjelfva Vestgötalagen, efter hvad man kan se af ett Gustaf I:s bref till Vestgötalagmannen Thure Jönsson Roos till Sem, af år 1526, deruti konungen berättar som en märklig nyhet, att han funnit en ”allstings bok, rett Westgötsk lag, hvaruti stor rätilse lemnades om skogar, berg och sjöger i Westergylland”.
- ↑ Tiuvæ B. 12 fl.
- ↑ Fornæm. B. 48 fl.
