176
aftonen, vid samma tid, som han ridit bort, hörde de, som voro i salen, hofslag på borggården, och utanför fönstret riddarens sträfva stämma, som bjöd dem att se ut. Hans fru skyndade till fönstret och utropade i öfvermåttet af sin glädje: “ack, se herr Gudmar!” men i detsamma vände han om och gaf hästen sporrarna, så att denne slog bakut med sådan kraft, att trenne timmerstockar lossnade i väggen och flög in i salen. Från den stunden sågs herr Gudmar aldrig mer[1].
XIV.
MORDET VID GÖKSHOLM.
Konung Eriks löftesbrott och de svenska herrarnas afvoghet mot Engelbrekt Engelbrektsson gjorde, att de första frukterna, af hans stora befrielseverk icke blefvo dem, man med fog kunnat vänta. Han hade varit nödsakad att för andra gången genomtåga landet och rensa det från fiender, då han i April månad 1435 befann sig utanför Axevalla i Vestergötland. En påkommen sjukdom tvingade honom att uppskjuta med slottets belägring, och det var med stor möda han kunde begifva sig öfver Tiveden till Örebro. Här mötte honom rådets kallelse att infinna sig till en vigtig rådplägning i Stockholm.
På Göksholm vid södra Hjelmarestranden bodde vid den tiden Bengt Stensson (Natt och Dag), en mäktig man och trogen anhängare af konung Erik. Emellan honom och Engelbrekt hade fiendskap uppkommit; man vet ej rätt af hvad anledning. Man tror att herr Bengt haft förhoppning att af konungen erhålla Örebro slott och län; men som nu innehades af Engelbrekt. Medan Engelbrekt beredde sig att efterkomma rådets önskan och infinna sig i Stockholm, ankom från Bengt
