Stensson ett bud, som sökte säkerhet och lejd för sin herre, att personligen möta Engelbrekt i Örebro. Engelbrekt gaf den begärda lejden och herr Bengt mötte sin vederdeloman på Örebro slott. — “Må jag vara med frid i riket”, sporde Bengt Stensson, “så vill jag låta vår sak komma under rådets dom”. — “Rättsligast, herr Bengt, synes mig att vi det göra" genmälte Engelbrekt — “och skolen I af mig intet ondt hafva att vederfara”. — Nu gjordes en öfverenskommelse, att frid skulle vara dem emellan, och deras tvist hänskjutas under rådet vid det till pingsten sammanträdande riksmötet. Förlikningen bekräftades genom å ömse sidor valde löftesmän: för Bengt Stensson af Sone Pedersson och Germund, och för Engelbrekt af Kettil och Johan Andersson, och Bengt blef af Engelbrekt bjuden som gäst till slottet, hvarpå de skildes åt som goda vänner. Det säges, att det var på Bengt Stensson förslag, som Engelbrekt beslöt sig för att göra resan till Stockholm sjöledes öfver Hjelmaren och Mälaren, emedan han ännu var så svag efter sin sjukdom, att han icke kunde sitta till häst. — Tvenne väl utrustade båtar förde honom, hans hustru och några få svenner halfannan mils väg om aftonen förbi Göksholm. Straxt norr om slottet och endast genom ett smalt sund skild från fastlandet ligger en liten holme. Här beslöt Engelbrekt lägga till och hvila öfver natten.
Ehuru nära Valborgsmessan, kändes nattluften skarp och kylig, hvarför några af svennerna gjorde upp eld och satte den sjuke härföraren vid den värmande stockbrasan, medan andra tillagade qvällsvarden och redde nattläger i ordning.
Nu hördes årslag i sundet. En båt från Göksholmssidan styrde färden mot holmen.
“Det är herr Bengts utskickade” — sade Engelbrekt glad — “jag förstår, han vill visa mig sin vänskap och bjuda oss till Göksholm öfver natten, men jag kan ej för min krankhets skull”. — Han skickade ett par tjenare att anvisa de ankommande ett tjenligt landningsställe och vacklade sjelf, stödd på sina kryckor, de fremmande till mötes, bland hvilka han igen
