FOLKET.
XIX.
BYGGNADSSÄTT, KLÄDEDRÄGT, SEDVÄNJOR OCH BRUK I HÖGTIDSLAG OCH HVARDAGSLIF I ÄLDRE TIDER.
Man kan säga, att Nerike för en mansålder sedan var i många delar detsamma, som för ett par sekler tillbaka. Enskiftet, som under de senaste årtiondena gifvit landet ett alldeles nytt utseende, hade ännu icke splittrat de stora byarna, och det var ingenting ovanligt att se en by, med trettio grannar och derutöfver, sammanpackad på en jordfläck, som nu skulle anses för liten till byggnadsplats för fjerdedelen af detta gårdsantal. Mangårdarna lågo tätt sammanbyggda och omgåfvos på alla sidor af de många och ännu mer sammanrösade ladugårdshusen. Allt var afsedt för närhändthet och beqvämlighet; intet för trefnaden. Och de förfärliga eldsvådor, hvilkas förödelser intet “brandstodsbolag” afhjelpte den tiden, förmådde icke verka någon ändring i det vedertagna byggnadssättet.
Boningshusen voro i allmänhet “envåningar”, och utgjordes, åtminstone i början af 1700-talet, af s. k. kroppåsstugor med takfönster. Ännu för trettio år sedan kunde man få se någon enda sådan som prof på huru byggnadssättet var för 200 år tillbaka. På hvardera sidan om den lilla förstugan låg ett större rum eller stuga, af hvilka den ena “hvándas-stuga” (hvardagsstugan) eller “instuga” utgjorde familjens vanliga uppehållsort, då rummet midtemot endast öppnades vid serdeles
