gått upp, emedan trolipackorna lätt kunna komma in och få makt med huset.
Likaså böra golfven sopas, innan spjället dras upp, och soporna kastas på grannens egor.
Ingenting må under denna tid lånas ut ur gården, ty trollpackorna kunna lätt komma och få tag deri.
Äfvenså må ingen låta någonting ligga ute, såsom ugnsredskap, qvastar o. d., emedan trollpackorna gerna begagna sådana saker att rida på till Blåkulla.
Onsdagen rida de dit, helst på deras grannars kalfvar. De fila metall af kyrkklockorna och utströ den i luften, under önskan att komma så långt ifrån Guds rike, som metallen kommer ifrån klockan. Påskaftonen fara de åter till Blåkulla och betala sin tribut i smör till Satan. Under natten lägga de sin hamn i sängen för att ej röja sin frånvaro[1]. — Då samla sig skyttarna för att “skjuta påskkäringar”. — Vissa träd äro framför andra bekanta som trollpackornas samlingsställen. På dem skjutes mest[2].
Med påskmorgonen, då man vid soluppgången kan se hur solen vänder sig, eller “dansar vid Kristi graf”, är all fara förbi, och man kan återtaga sina vanliga göromål.
Midsommar.
Midsommarsaftonen böra alla örter och blomster, som användas till läkedom för menniskor och djur, insamlas, om de skola hafva sin fulla kraft. Då skall man plocka nio slags ör-
- ↑ En qvinna i Bungsätter födde ett barn kort före påsk. Grannarna skulle påskaftonen se till den sjuka, men funno i hennes ställe en stock liggande i sängen. Sjelf var hon till Blåkulla. Hon var ock känd som trollpacka. Sägen från Ö. Nerike.
- ↑ För ett par mansåldrar sedan skulle en skogvaktare, under Hasselfors bruk i Skagershults socken, tidigt en påskmorgon gå ut på fogeljagt. Då han kom på de öster om sjön Toften liggande Stabo ängar, hörde han öfver sitt hufvud ett underligt hvinande i luften. Som gammal jägare kunde han ej återhålla lusten att sända de hemresande trollpackorna ett skott, hvilket hade till följd, att en af resenärerna nedföll ur luften. Vid närmare påseende befanns hon vara en illa känd, för trolldom misstänkt gammal qvinna, “vester ifrån i söcknen”, som för sin Blåkullafärd begagnat “vatthon vid prestgården” till ridhäst. Gumman blef af det äfventyrliga fallet låghalt för lifstiden. Men med skogvaktarens lycka som jägare var det ock för alltid förbi. Meddel. från V. Nerike.
