hjertat under venstra vingen, och skjuta med detsamma norrut, så återfår bössan förmågan att träffa.
Träffar hon, men icke dödar villebrådet, så tagas qvistar af nio fruktbärande träd; sedan borrar man hål i en pörtvägg med en torr alpinne; tänder upp en eld och lägger på den de nio qvistarna, och röker så bössan. Eller ock tager man bössan under venstra armen och ”kryper under nackstång” genom tre gärdesgårdar. Hjelper ej detta, så går man en söndagsmorgon i fårhuset, då det ringer samman, och drager bössan tre gånger kring väggarna invändigt ”ansyls” (mot solen), så blir hon ofelbart bättre.
Om bössan klickar, eller någon har tagit elden ifrån henne, så tar man med det ”namnlösa fingret” (ringfingret) på jorden och sedan på krutet i fängpannan, så ger hon säkert eld.
Är bössan ”skämd” eller förgjord, må man tvinga en lefvande orm in i pipan, och afskjuta skottet mot norr, så kommer hon åter i ordning.
Vill man skämma bössan för en annan, så skall man, så snart skottet höres smälla, taga tre steg tillbaka, och vid det tredje upprycka en grästorfva, — så blir hans bössa ohjelpligt förderfvad.
För att bereda sig en varaktig jagtlycka, må man ständigt bära på sig ”sehlrot” eller venstra klöfven af ett svin. Båda medlen lika verksamma.
För att få foglar att sitta stilla, tills man kommer inom håll, skall man taga framdelen af en hufvudskalle på kyrkogården, borra nio hål i den, under det man sitter i kyrkan, ett hål hvar söndag, och när man under jagten blir varse en fogel, se på honom genom ett af hålen, i det man säger:
”Bida mig, eller stupa på nästa qvist,
Som dödar, eller stupa i grafven!
I namn etc.”
