234
blifvit byggd, fann Rise ej mer någon ro i sina bergssalar. De vigda klockorna störde ständigt hans lugn, och en vacker dag, då klockljuden åter manade till gudstjenst, greps jätten så af vrede, att han under utrop: ”jag lider ej längre höra den bjellran i Örebro!” — rusade ur berget, lösryckte ett par ofantliga klippstycken, tog ett under hvardera armen och begaf sig på väg att i grund krossa den förhatliga kyrkan. Den hotande faran uppväckte en allmän förskräckelse i Örebro, och nu syntes goda råd dyra. Slutligen åtog sig en gammal skomakare att rädda kyrkan och staden. Han hopsamlade i hast alla de gamla skodon, som han hade mottagit att laga, stoppade dem i en säck och skyndade jätten till mötes. Vid Ulfgryt i Täby socken träffade han Rise, som med bister uppsyn frågade, om han visste huru långt det var till Örebro? — ”Huru långt det är, kan jag ej så noga säga" — svarade skomakaren enfaldigt — ”men att det är långa stycket, kan du veta deraf, att det nu är sju år, sedan jag gick derifrån, och alla dessa gamla skor har jag nött ut på vägen”. — "Då må hvem som vill gå dit, men inte jag!” — sade jätten och kastade de begge klippstyckena på marken, och lära de der få ligga till domedag.
6. Hardemo kyrka.
På Hardemo härads allmänning ligga tvenne större berg, Tunshäll och Klefsbricka, i hvilka fordomdags två jätteslägter bodde, som jemt lågo i fejd med hvarandra, men dock i en sak kommo väl öfverens, nemligen i deras hat till kyrkan i Hardemo, som konung Olof den Helige nyss börjat bygga. Det dröjde emellertid icke länge, innan osämjan äfven härvidlag kom emellan, och en vacker dag infinner sig en jätte från Klefsbricka och erbjuder konungen att uppbygga kyrkan ända till tornspiran, mot det att han i byggnadslön erhöll sol och måne, hvarmed han menade den kristne konungens ögon, så vida denne icke kunde säga jättens namn, innan kyrkan var färdig. S:t Olof ingick på förslaget, och med så förunderlig hastighet reste sig kyrkan i höjden, att snart icke mer än tornspetsen åter-
