stod. Dagen innan denna skulle uppsättas, gick konungen bedröfvad i skogen, tänkande på, att det var sista gången, han såg himmelens ljus, och att med nästa dag skulle allt omkring honom vara idel mörker. Under dessa dystra tankar hade Olof kommit nära Klefsbricka, då han får höra ett barn gråta inne i berget, och modren, som sökte tysta det med sin sång, i hvilken han tydligt urskiljde orden:
”Tyst, tyst, lill' sonen min!
I morgon kommer far din, Skalle, hem
Med måne och sol, eller sjelfva kong Olofs ögon”.
Andra dagen, när jätten höll på att uppsätta korset på tornspiran, stod konungen ett stycke från tornet och ropade: ”Skalle, sätt korset rätt! — då jätten i ögonblicket föll till marken, hvarpå konungen lät binda och lägga honom under sin stol, så som man länge såg det på den bild af helige konung Olof, som fordom fanns i Hardemo kyrka[1].
7. Kung Välters graf.
På vestra stranden af Vettern bodde i fordomtimma en konung Välter, som, under bemödandet att värja sitt land, stupade vid Norra Algrena och höglades i strandbädden af en bäck, som utfaller i Norra Asplångsån, der hans graf ännu visas. Konung Välter skall ha varit en mäkta girig man, och derför sattes i högen jemte den döde en stor kopparkista med hans röfvade skatter. Dessa hafva tid efter annan varit föremål för skattsökares efterforskningar. För ett par mansåldrar sedan gräfde några dalkarlar i högen, och fingo efter mycket arbete den sökta kistan i sigte; men då en utaf dem bröt den vid sådana tillfällen oundgängliga tystnaden, försvann kistan åter, och ”det gaf till ett åkande i högen”, dervid en myckenhet småfolk kom fram, som förskräckte de gräfvande. På den, som genom sin talträngdhet förstört frukten af hela skattgräf-
- ↑ Det är, som hvar och en finner, den vanliga sagan om helige konung Olof, som blifvit äfven här lokaliserad, Liknande sägner finnas föröfrigt om Kils och Hammars kyrkor i Nerike. Hvad Hardemo beträffar, har sagan ett visst intresse, om man sammanställer henne med andra erinringar om konung Olofs vistelse der på trakten. Jfr Sigtryggsberg, sid. 54.
