240
de vägar, hon vanligen vandrade, och mången beklagade sig att hon nedtrampade säden genom sitt myckna gående fram och åter. Ofta, synnerligast nattetid, lät hon höra sitt hemska skratt, ifrån ett träd eller en klipphäll, då hon narrat någon vilse, eller fått någon att åka omkull eller köra sönder åkdonet, Hennes skratt liknade en skatas, och kom blodet att isa sig hos den, som i mörker och dimma stod der hjelplös genom hennes elaka konster. Andra åter, som ställde sig väl med henne, var hon till god hjelp vid många tillfällen. — Nu mer är hon försvunnen. — "Nu är det slut med Kajsa också” — säga med ett slags vemod de gamle, som icke finna sig rätt hemmastadda i vår tvifvelsamma tid — “åskan har dödat henne liksom de andra”.
Bland dem, som åtnjöto Kajsas synnerliga ynnest, var en storjägare Bottorpa-Lasse. Denne var en väldig skytt; ty blott han gick i förstugan och lockade på den fogel, han ville skjuta, eller ritade på en vägg det djur, han ville döda, så föll ett sådant till marken, när skottet small. En gång hade Lasse bedt sin granne följa sig på jagt, och denne, som väntade ett godt byte, var ej sen att antaga tillbudet. De begåfvo sig i väg på aftonen, och byggde i skogen en riskoja, för att tidigt om morgonen börja jagten. Frampå natten kommer Kajsa och gör ett besök hos de begge jägarne, och tillsäger dem att visa sina bössor. Hon undersöker först grannens gevär, men utropar genast: “Fy!” — derpå betraktar hon Lasses bössa, blåser i bösspipan, synar fängkrutet samt återlemnar henne slutligen, i det hon säger: ”Bra, bra, bra, min gosse!” — Hvad detta hade att innebära, visade sig snart, då Lasse gjorde ett rikt jagtbyte, men den andre ej fick skjuta ett enda skott.
Man berättar vidare om Ysätters-Kajsa, att när Askers klockstapel nedbrann på 1750-talet, då äfven kyrkan antändes och sväfvade i den yttersta fara, såg man, märkvärdigt nog, Kajsa stående på kyrktaket och afvärja elden.
Sista gången, Kajsa lät förnimma sin närvaro, var på ett slåttergille på Ysätters äng. Arbetarne höllo sin aftonmåltid,
