far” en stor sid hatt och stängde sig inne med de andra, emedan — såsom trollen sade — hela slägten skulle förskingras, om husbonden omkomme.
12. Jutahällen.
I Åsens gärde, i Norrbyås socken, ligger en naken, temligen brant bergkulle, kallad Jutahällen, på hvars topp synas remnor, i form af en dörr, der nergången säges vara till jätten, som slumrar härunder, i afvaktan på domen. För något mer än en mansålder sedan skall en sjuårig gosse försvunnit, och efter mycket letande och sökande kom man slutligen till visshet om att han blifvit intagen i Jutahällen, der han ock skulle förblifvit qvar, om man ej låtit kyrkklockorna ljuda tre thorsdagsnätter efter hvarandra. Men detta hade åsyftad verkan, ty tredje thorsdagsnatten hörde modren huru någon klappade på stugudörren, och då hon gick ut för att se hvem det var, fann hon den förlorade sonen, sittande på trappstenen, ”med en stor smörkringla i handen”.
13. Ysätters-Kajsa.
Man betecknar med detta namn ett ”rådande”, som fordom uppehöll sig i Öster-Nerikes skogsbygder, men förnämligast hade sitt stamhåll i Ysätters-kärret, i Askers socken. — Enligt hvad de gamla förmenade, skulle hon hafva lefvat under flera mansåldrar, ehuru hon vanligen visade sig som en ung flicka, i präktiga kläder och med ett hår af utomordentlig längd. För jägare uppenbarade hon sig ofta i skogen, sittande på en stubbe och kammande sitt hår, som släpade på marken. De, som klappade byk, fingo ofta helt oförmodadt se Kajsa i närheten äfven klappa upp sina kläder, som alltid voro af en ovanlig hvithet. För gamla elaka käringar var hon städse en fasa, och det syntes som det varit hennes nöje att härma deras gång och snäsiga åtbörder. Hvar helst hon visade sig, var det endast för några ögonblick, och tog man ögonen ifrån henne, var hon gemenligen i och med detsamma försvunnen. Man utvisade
