248
XXIII.
FOLKSÅNGER OCH FOLKMUSIK.
Det är uppenbart, att någon rikare efterskörd icke kan vara att upphemta på ett fält, hvilket, såsom den svenska Folkvisans, med så mycken förtjenst och framgång blifvit bearbetadt af Geijer och Afzelius, Hyltén-Cavallius och Stephens, Arvidsson, Dybeck, m. fl. Att densamma emellertid ännu lefver med friskt lif i många landsändar, visar sig af den sistnämnde forskarens år ifrån år sig ökande samlingar; ehuru det å andra sidan icke kan förnekas, att den tid i det närmaste är förbi, då sång och saga förljufvade den husliga fliten och folkvisans veka, rörande, toner lifvade vinterqvällens bestyr vid den sprakande brasan. Det är ock i den slutna husliga kretsen, eller i en allvarsam naturs storartade omgifningar, som hennes rätta jordmån finnes. Till båda tränger sig redan det yttre lifvets oroliga buller, och den folkpoesi, som nu intager den gamla riddarevisans rum, är i bästa fall af allt för kosmopolitisk art, för att någonsin kunna eröfra sig en nationel betydelse.
Hvad vi meddela, kan naturligtvis icke blifva någon fullständig samling, hvarken af det gamla eller nya på folkvisans och folkmusikens område. Eu dylik samling hade här icke kunnat inrymmas, äfven om det stått i vår förmåga att lemna en sådan. Vi måste alltså inskränka oss till det möjligast minsta, eller till att meddela några, i Nerike gjorda, uppteckningar utaf de äldre visor, som förut finnas hos Geijer och Afzelius, men från hvilkas versioner de afvika i icke oväsendtlig grad, — vidare att framlägga några prof på nutidens folkliga diktkonst, och slutligen — att återgifva några af de vanligaste folkdanserna och danslekarna förr och nu.
