258
Och sjömännen kasta sina åror till att ro,
Skön jungfrun hon vrider sina händer uti blod,
För det hon skall till det hedniska landet, att förödas.
«Och kära I sjömänner, — I vänten liten tid;
Jag ser min broder komma; han håller mig så kär,
Han säljer sina fålar och löser mig dermed,
Så att jag slipper komma till det hedniska landet, att förödas».
Och fålar det har jag ej flera än två;
Den ena är halt och den andra kan ej gå.
Du slipper ej komma till det hedniska landet, att förödas.
Och sjömännen kasta sina åror till att ro,
Skön jungfrun hon vrider sina händer uti blod,
För det hon skall till det hedniska landet att förödas.
«Och kära I sjömänner, — I vänten liten tid;
Jag ser min fästman komma; han håller mig så kär,
Han säljer sina gullringar och löser mig dermed,
Så att jag slipper komma till det hedniska landet, att förödas».
«Och kära I min fästman, I hållen mig så kär,
I säljen edra gullringar och lösen mig dermed,
Så att jag slipper komma till det hedniska landet, att förödas».
Och gullringar har jag ej mera än tolf;
Med sex skall jag lösa dig, — de andra skall du få,
Så slipper du komma till det hedniska landet, att förödas.
6.
Harpans kraft.
Ingen af de äldre folkvisorna förekommer så allmänt öfver hela Nerike som denna (N:o 91 hos Geijer och Afzelius). De uppteckningar, utg. erhållit från flera håll, öfverensstämma alla i det närmaste med den uppteckning, Djurklou lemnat från Stora Mellösa socken, och då denna äfven är den fullständigaste, återgifves den här.
