262
2.
Staffansvisan.
Denna nationalsång — med sina otaliga förändringar, hvilka, såsom Geijer anmärker, kunna sägas vara lika många, som det finnes olika sångare — höres ännu någon gång i Nerike, annandag jul, och sjunges då vanligen sålunda:
Staffan var en stalledräng:
Nu sjungom vi så gerna; —
Han vattnade och red i fläng,
Allt vid den ljusa stjerna,
Ingen dager synes än,
Fast eder tyckes så;
Det är den ljusa stjernan,
Som för dagen månde gå.
Solen lyser ej, men stjernorna de blänka.
Så red han sig på bondens gård,
Nu sjungom vi så gerna; —
Fast vintern var så sträng och hård,
Allt vid den ljusa stjerna.
Ingen dager synes än,
Fast eder tyckes så;
Det är den ljusa stjernan,
Som för dagen månde gå.
Solen lyser ej, men stjernorna de blänka.
Och flickan sprang ur sängen sin,
Nu sjungom vi så gerna; —
Och dörren upp och Staffan in,
Allt vid den ljusa stjerna.
Ingen dager synes än,
Fast eder tyckes så;
Det är den ljusa stjernan,
Som för dagen månde gå.
Solen lyser ej, men stjernorna de blänka.
Hon sade: «Kära Staffa, sitt!»
Nu sjungom vi så gerna; —
