Den här sidan har korrekturlästs
271
Ljudbeteckningar.
Vokaler.
- a uttalas på tre sätt:
- a såsom i svenska orden taga, hafva.
- á såsom kort å eller nästan som ao, t. ex. hánð (hånn) hand, áska (åska) aska.
- â, långt, nästan som tvenne öppna a, och utmärker det genom sammandragning uppkomna långa och breda a-ljudet, serdeles uti substantivernas ändelser i bestämda formen, t. ex. gummâ, gumman, hästâr, hästarna.
- e uttalas äfven på tre olika sätt:
- e, kort, som i den vanliga svenskan.
Anm. Det korta e- och ä-ljudet får i Qvistbro bergslag en svag diftongering, nästan som ai, t. ex. ain, en. Detsamma är förhållandet med i, när detta i hvardagsspråket uttalas som e, t. ex. tai (te), till. - é, långt, t. ex. hélsa (hälsa).
- ê, långt, betecknande den i bestämda formen förlängda starkt betonade slutvokalen uti neutra på e, t, ex, brädê, brädet, dikê, diket.
- e, kort, som i den vanliga svenskan.
- i, vare sig långt eller kort, har ett för Nerkingen karaktäristiskt, tjockt hväsande, gomljud, synnerligen framträdande hos befolkningen i Stora Mellösa, Viby och Hardemo socknar, Temligen rent höres dock i framför ng och nk, liksom det framför gg och kk (ck) uttalas nästan som långt é.
- o uttalas:
- o, kort, nästan som öppet u, eller som det i vissa svenska munarter icke
ovanliga mellanljudet ua.
Anm. I feminina pluralisändelsen or öfvergår o till e eller nästan till ö, såsom flikker (flikkör). - ó, slutet, såsom i riksspråket orden bók, kló, bóta, sól.
- o, kort, nästan som öppet u, eller som det i vissa svenska munarter icke
ovanliga mellanljudet ua.
- u uttalas såsom i vanligt tal.
Anm. I några enstaka ord öfvergår u till ö, såsom tönna, tunna, eller till kort o — det egendomliga ua — t. ex. boske, buske.
- y får oftast samma hväsande gomljud, som det tjocka i; men öfvergår framför k till ö, såsom bök, byk, lökka, lycka.
- å, ä och ö uttalas som i högsvenskan.
Konsonanter.
- d bortfaller i slutet af ett ord och vanligen emellan två vokaler och betecknas då med ð, t. ex. smeð, smed, laðe, lada, eller ock öfvergår det såsom slutbokstaf till g, t. ex. blóg, blod, stóg, stod.
- g då det följes af d eller t, uttalas vanligen som j; således lagd, sagd, snyggt, ss. lajd, sajd, snyjd. Såsom slutbokstaf bortfaller g i somliga ord, ss. kré, krog, sló, slog, eller försvagas till j, ss. i pronomina meg, deg, seg (mig, dig, sig), som uttalas än som me, de och se, och än som mej, dej och sej.
