Sida:Nerikes gamla minnen 1868.pdf/288

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

280

Gjuta gjöt gjuti.
Klyva klöv kluvi.
Knyta knöt knuti.
Krypa kröp krupi.
Ljuða ljöð ljuði.
Ljuga ljög (lög) ljugi.
Löpa lopp lupi.
Njuta njöt (nöt) njuti.
Nupa (nypa) nöp nupi.
Nysa nös nysi.
Ryka rök ruki.
Rykka rökk (rykkte) rykki (rykkt).
Ryta röt ryti.
Sjuð (sjuda) sjöð sjuði.
Skjuta skjöt skjuti.
Skryta skröt skryti o. skruti.
Sluka slök (sluka)  (slukä).
Sluta slöt (sluta)  (sluta).
Smyga smög smugi o. smygi.
Snyta snöt snuti o. snyti.
Stryka strök struki o. stryki.
Stupa stöp (stupa)  (stupä).
Suga sög sugi.
Supa söp supi.
Tjuta tjöt tjuti.
Tryta tröt truti o. tryti.




För att närmare belysa de nu framlagda uttals- och ordböjnings-egenheterna i nerkiskan, skola vi till slut meddela ett par språkprof. Då vi hysa den öfvertygelsen, att det skulle lända den jemförande språkforskningen till afgjord vinst, om det svenska språkstudiets idkare ville förena sig om någon viss saga, något folkäfventyr, eller kortare teckning ur folklifvet, att begagnas till underlag vid deras återgifvande af olika munarters lynne och egenheter, ha vi till språkprof valt "Sagan om Askapoten”, derföre att en förträfflig bearbetning af denna allmänt kända folksaga förut finnes i Öster-Nerikes munart, utgifven af G. Djurklou, dels ock derföre, att samma saga blifvit lagd till