grund vid framställningen utaf ett par af Dalarnes mest egendomliga folk-dialekter.
E saga um Áskapoten.
(I Öster-Nerikes munart.)
Dä wa en gång en bónðe, som många ä fälle dä, å[1] han hade tre sönjer[2], å den minsta kallte di för Áskapoten, för han sátt i spisen i áskâ för jämnân. Inte wärsht[3] långt frå bónðs gål låg ett stórt slott, å där bódde dä e fru, så rar å så fin, så alðrí’ i wäla ba en skulla[4] sitt hennas make. En dag sað’ bónð’ åt di båga storste pojkâr: «Ja tykker ni kunðe gé ér té å fria té frua på slottä, å ja tykker ja trór, dä allt skulle kunnä lökkas för ér»; å pojkâr tykkte så mäð di, å så vart dä sajd[5], att di skulle stað å frésta si lökka. Men weð di så skulle te å gå, så ville áskapoten mä’ han og, å dä wa'nte wärðt di slapp'n inte, uta’ han fikk följa mäð å bära matsäkkaposen. Når di nu gått en béte, så hittað’ áskapoten e skata på vägen.
— «Hvað ska du mä'n där å göra?» — sað’ pojkâr — »kast bort'â!»
— «Åh, nä men!»[6] — sad áskapoten — »hó kan fälle bli bra te någä».
Å så gikk di igen. Når dä leð um e stunð, så hittað’ áskapoten ett horn.
— «Hvað ska du mä'n där å göra?» — sað’ pojkâr — »kast bort'ä!»
— »Åh, nä men!» — sað’ áskapoten — «dä kan fälle bli bra te någä».
Å så gikk di igen. Når dä leð um e stunð, så hittað’ áskapoten ett hánk[7].
— «Hvað ska du mä'n där å göra?» — sað’ pojkâr — »kast bort'en!»
— «Åh, nä men!» — sad áskapoten — »han kan fälle bli bra te någä».
Å så gikk di igen. Når dä leð um e stunð, så hittað’ áskapoten en kil.
— «Hvað ska du mä'n där å göra?» — sað’ pojkâr — »kast bort'en!»
— »Åh, nå men!» — sað áskapoten — »han kan fälle bli bra te någä».
Å så gikk di igen. När dä leð um e stunð, så hittadð’ áskapoten ett lok[8].
— »Hvad ska du mä'ä där å göra?» — sað’ pojkâr — «kast bort'ä!»
— »Åh, nä men!» — sað’ áskapoten — »dä kan fälle bli bra te någä».
Å så gikk di igen. Når di nu kom fram te slottä, så skulle älðsta pojken in försht å fresta si lökka.
Når han kom in te frua, sað’ han:
— «Ni har fali[9] varmt nästa[10] er!»
— «Varmare i min bakugn!» — sað’ frua. —
Å så fikk han gå. Så kom millapojken[11] in han, å då sað’ han som den âre:
- ↑ Å conj. och.
- ↑ Sönjer pl. af son; dock förekommer äfven pl. söner.
- ↑ Inte wärsht, inte så serdeles.
- ↑ Skulla sup. af ska, skulle, skulla, skola.
- ↑ Sajd, sagdt, partic. af säja (säga).
- ↑ Åh, nä men, åh, nej men.
- ↑ Hánk (uttal. hånk) m. gärdesgårdshank.
- ↑ Lok n. lock.
- ↑ Fali adv. fasligt, förskräckligt.
- ↑ Näste præp hos (endast om personer).
- ↑ Millapojke m. den mellersta i ålder af tre bröder.
