46
norra ändpunkten af en skogbeväxt ås, som på södra stranden af Tisaren nedstupar i sjön med branta terrasslika bergväggar. Mot vester har berget en nästan lodrät sida, men sluttar mot öster och söder och är mycket lätt att bestiga, isynnerhet från det senare hållet. Detta har föranledt bergsplattens befästande med dubbla ringmurar. Den inre, som är 600 fot lång, har nästan formen af en halfcirkel och omgifver bergsspetsen från sydvest till nordvest. Yttermuren, eller utanverket, är 700 fot lång och följer den inre murens halfcirkelbågiga krökning till ungefär två tredjedelar af dess längd, hvarefter han fortgår med en rak arm till tvärstalpet på norra sidan. — Tre eller fyra andra borgar ha äfven tillstymmelse till utanverk, men dessa bestå i ingenting annat, än en barrikad af något bergpass, eller en kortare mur till förstärkning af ringmuren, der uppgången till berget är lättast.
Mången, som ser den ofantliga ringmuren kring toppen på en brant klippa, dit man icke kan uppklättra utan stor möda, frågar sig med förundran, huru menniskor kunnat sammanhopa sådana stenmassor på ett så otillgängligt ställe. Saken är mycket enkel. Det är bergstoppen sjelf, som lemnat den erforderliga byggnadsstenen. Om man nemligen betraktar berget innanför ringmuren, finner man i detsamma större och mindre urgröpningar, ofta flera fot djupa, med hvassare eller trubbiagare kanter, som tydligt visa, att dessa fördjupningar i bergets hjessa uppkommit genom utsprängning för att åtkomma stenen. Sprängningarna åter ha påtagligen verkställts medelst eld och vatten, en sprängningsmetod, som, om den användes vintertiden, lär vara både lätt och ändamålsenlig. Det var således icke brist på byggnadsämne, som hindrade våra forna “borgherrar” att omgärda sin fristad med huru långa och höga murar de behagade.
Den ringa omsorg, hvarmed murarna i allmänhet varit lagda, gör, att de nu finnas nedrasade nästan öfverallt. På något enda ställe kan man emellertid se, att de varit uppstaplade med någorlunda jemna utansidor. På insidan åter ha stenarna
