Sida:Nerikes gamla minnen 1868.pdf/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
57

klockor o. d. burit S:t Olofs bild och namn, anser han detta innebära ett ytterligare bevis för, att konung Olof uppehållit sig här en längre tid, och då sagorna enstämmigt uppgifva, att konungen, under sitt vistande i Sverige 1028, bodde hos Sigtrygg, så blir slutföljden af allt detta, att denne måste ha haft sitt hemvist någonstädes i närheten af Köping.

Hela denna deduktion måste emellertid falla för ett par inkast. Sturleson, i Olof den Heliges Saga, säger blott, att konungen dröjde hos Sigtrygg öfver våren, men när sommaren började, rustade han sig till affärd, fick sig skepp och stannade ej förr än han kom österut i Gardarike. Här nämnes icke ett ord om, att det var Sigtrygg, som försåg Olof med skepp, ännu mindre talas om, att det var vid eller i närheten af Sigtryggs gård, som konungen embarkerade, en uppfattning af Sturlesons ord, som emellertid synes förledt de båda förutnämnda forskarve att, vid sökandet efter Sistryggs hemvist, nödvändigt vilja hafva detta, såsom Göksholm och Köping, liggande vid en öppen segelled. Men om Sturlesons ord äfven kunnat lemna rum för någon tvetydighet, så undanrödjes denna alldeles af en annan, med Sturlesons konungasagor nära samtidig, urkund, nemligen Fagrskinna, som uttryckligen säger, att då det blef vår och isarne gingo upp, for konung Olof ut i Svithiod och träffade sin slägtinge konung Anund. Af honom fick Olof skepp och for sedan österut i Gardarike.

Hvad Hallman i öfrigt anför om kapellet, som varit S:t Olof helgadt, om några i Köping förvarade tempelprydnader, med S:t Olofs bild och namn, så bevisar detta endast hvad, som på så många andra ställen bevisas, att den helige konung Olofs dyrkan varit i Sverige allmänt utbredd.

Med vida bättre rätt, än de framställda medtäflarne, synes Skyberga i Hardemo ega anspråk på att få anses som Sigtryggs hem. På nordvestra sidan om landsvägen, några hundra alnar vester om Skyberga by, ligger i gärdet bredvid vägen en ansenlig jordhöjd, som ännu kallas Sigtryggsberg, eller understundom med en förvrängning i uttalet “Skeptasberg”, som säges