tagas för Köslifr l. Kæslifr, l. Kes-, Kis-lifr, och förstafvelsen då vara densamma, som Lilj. 656 Kismuntr och Lilj. 775, 953 Kislauk. Men att ᛲ möjligen är en vokal vinner stöd deraf, att uti den urnordiska runskriften på Istaby-stenen i Blekinge (Stephens , s. 175, Lilj. 2059) runan ᛋ betecknar en vokal, t. ex. slutet ᚹᚨᚱᛋᛁᛏ ᚱᚢᛅᛋᛦ ᚦᛋᛁᛋᛦ = wærait runar þajar (enligt P. A. Munchs läsning) = Isl. reit runar þær; och man får på detta sätt utan någon omkastning ᚴᛲᛦᛚᛁᚠᛦ till Kærlifr.
En med runor ristad grafsten, i Götlunda kyrkas vapenhus, som Liljegren omnämner under n. 1681, finnes nu icke mer. Sannolikt har han blifvit sönderslagen eller inlagd i muren, när kyrkan ombyggdes 1744.
3. Glanshammars kyrkomur. (Lilj. 1038.)
Denna runsten, som sitter inmurad i hörnet af vestra gafvelmuren, norr om tornet, ungefär 5 alnar från jorden, har välment, men föga välbetänkt, blifvit öfverstruken med olika slags
