86
tid att lägga knappnålar, silfver o. d. vid stenen, såsom offer mot missväxt och dyr tid. Om man får dömma af Bautil, måste ristningarna inom runslingan varit serdeles prydliga. Nu äro de till det mesta utplånade. Åtminstone har det varit mig omöjligt att, vid förnyade besök på stället och med Bautil till jemförelse, urskilja mer än, hvad som synes här på teckningen. Runskriftens innehåll är:
ᚦᚢᚱᚼᛅᛚ᛬ᛚᛁᛏ᛬ᚱᛂᛁᛋᛅ᛬ᛋᛏᛂᚾ᛬ᛁᚠᛏᚢᚱ᛬ᚦᛁᚢᚦᛒᚢᚱᚾ᛬ᚢᚾ᛬ᛋᛁᚾ᛬ᚾᚢᛏᛅᚾ᛬
ÞURHAL LIT REISA STEN IFTUR ÞIUÞBURN [S]UN SIN NUTAN.
Det är: Thurhal lit reisa sten iftur Thiuthbiurn sun sin nutan. (Thorhallr lät resa sten efter Thiodbiörn son sin redbare.)
Det första namnet ser ut som ᚦᚢᚱᚼᛅᛁ (ÞURHAI), men då prof. Säve förklarar ett sådant namn omöjligt, ha vi antagit, att toppstrecket på sista runan ᛚ blifvit utplånadt, och läsa, på hans auktoritet, ᚦᚢᚱᚼᛅᛚ för ᚦᚢᚱᚼᛅᛚᚱ, motsvarande det Isl. þorhallr, d. ä. den åt guden Thor helgade Hallr. — Slutordet angifves af Liljegren vara ᛅᚢᛏᛅᚾ, men är vid närmare efterseende ᚾᚢᛏᛅᚾ, acc. sing, m. af ᚾᚢᛏᚱ, Isl, nytr, adj. redbar, rättskaffens, nyttig.
6. Stora Mellösa södra kyrkogårdsmuren. (Lilj. 1031.)
Tills för några år sedan låg denna sten så långt nere i muren, att endast halfva runraden var synlig. Sedan stenen blifvit upplyftad och fått ett lämpligare läge, läses nu följande inskrift:
ᛁᚴᛅ᛬ᛚᛁᛏ᛬ᚱᛁᛁᛏᛦ᛬ᛁᚠᛏᛦ᛬ᛅᛋᛁ....ᚴᚾ᛬ᛋᛁᚾ᛬
I(n)KA LIT RIITÖ (RISTÖ) IFT(I)R ASI .... KN SIN.
Det är: Inga lit riita (1. rista) iftir Asi .... kn sin.
(Inga lät rita (l. rista) (neml. stenen) efter Asi .... kn sin.)
Inskriften är otydlig. Ordet ᚱᛁᛁᛏᛦ kan stå för ᚱᛁᛌᛏᛦ (ristᛦ) — och slutrunan måste här beteckna en vokal, nemligen det dunkla slutljudet ö (kanske e?), således ristö eller riste. ᛅᛋᛁ torde må-
