När vildgässen hade vant sig vid den skumma dagern i grottan, sågo de fåren mycket väl. De vuxna kunde vara ungefär lika många som de själva, men dessutom fanns det några små lamm. En stor gumse med långa, vridna horn tycktes vara den förnämsta av flocken. Vildgässen gingo emot honom under mycket nigande. »Väl mött i vildmarken!» hälsade de, men storgumsen låg stilla och sade inte ett välkomstord.
Vildgässen trodde då, att fåren voro missnöjda över att de hade tagit in i deras grotta. »Det är kanske inte till lags, att vi har kommit in här i huset?» sade Akka. »Men vi kan inte hjälpa det, för vi är vinddrivna. Vi har farit omkring i stormen hela dagen, och det vore allt gott att få stanna här i natt.» Efter detta dröjde det en god stund, innan något av fåren svarade med ord, men däremot hördes det tydligt, att ett par av dem drogo långa suckar. Akka visste nog, att får alltid äro blyga och besynnerliga, men de här tycktes inte alls ha något begrepp om hur de skulle skicka sig. Äntligen sade en gammal tacka, som hade ett långlagt och sorgset ansikte och en klagande röst: »Inte är det någon av oss, som nekar er att stanna, men detta är ett sorgens hus, och vi kan inte ta emot gäster som förr i världen.» — »Inte behöver ni vara ängsliga för sådant,» sade Akka. »Om ni visste vad vi har utstått i dag, skulle ni nog begripa, att vi är nöjda, bara vi får en trygg fläck att sova på.»
När Akka sade detta, reste sig den gamla tackan. »Jag tror nog, att det vore bättre för er att flyga omkring i starkaste storm än att stanna här. Men nu ska ni ändå inte fara härifrån, förrän vi har fått bjuda er på en så god välfägnad, som huset förmår.»
Hon visade dem fram till en grop i marken, som var full av vatten. Därbredvid låg en hög med agnar och boss, och den bad hon dem hålla till godo med. »Vi har haft sträng snövinter i år här på ön,» sade hon. »Bönderna, som äger oss, kom ut till oss med hö och havrehalm,
