för att vi inte skulle svälta ihjäl. Och det här skräpet är allt, som är kvar av välfägnaden.»
Gässen störtade sig genast över maten. De tyckte, att de hade råkat väl ut och voro i sitt bästa lynne. De märkte nog, att fåren voro ängsliga, men de visste hur lättskrämda får bruka vara och trodde inte, att det var någon verklig fara å färde. Så snart som de hade ätit, ämnade de som vanligt ställa sig att sova. Men då reste sig den stora gumsen och gick fram till dem. Gässen tänkte, att de aldrig hade sett ett får med så långa och grova horn. Också i annat var han märklig. Han hade stor, kullrig panna, kloka ögon och god hållning, som om han vore ett stolt och modigt djur.
»Jag kan inte stå till svars med att låta er somna, utan att tala om, att här är osäkert,» sade han. »Vi kan inte ta emot nattgäster nu för tiden.» Äntligen började Akka förstå, att detta var allvar. »Vi ska fara vår väg, eftersom ni nödvändigt önskar det,» sade hon. »Men vill ni inte först tala om vad det är, som plågar er? Vi har inte reda på någonting. Vi vet inte en gång vart vi är komna.» — »Detta är Lilla Karlsön,» sade gumsen. »Den ligger utanför Gottland, och det är inga andra än får och havsfåglar, som bor här.» — »Kanske ni är vildfår?» sade Akka. — »Det är inte långt ifrån,» svarade gumsen. »Vi har just ingenting att göra med människor. Det är en gammal överenskommelse mellan oss och bönderna i en gård inne på Gottland, att de ska förse oss med foder, ifall det blir snövinter, och till gengäld får de föra bort dem av oss, som blir övertaliga. Ön är liten, så att den kan inte föda alltför många av oss. Men eljest sköter vi oss själva hela året om, och vi bor inte i hus med dörrar och lås, utan vi håller till i sådana här grottor.»
»Stannar ni här ute om vintern med?» frågade Akka förvånad. — »Ja, det gör vi,» svarade gumsen. »Vi har gott bete häroppe på berget hela året om.» — »Jag tycker, att det låter, som om ni skulle ha det bättre än andra får,»
