sade Akka. »Men vad är det nu för en olycka, som har kommit över er?» — »Det var stark köld i vintras. Havet frös, och då gick tre stycken rävar hitöver på isen, och de har stannat kvar här alltsedan. Eljest finns det inte ett livsfarligt djur här på ön.» — »Jaså, vågar rävarna sig på en sådan som ni?» — »Ånej, inte om dagen, då kan jag nog försvara mig och de mina,» sade gumsen och skakade på hornen. »Men de smyger sig över oss om natten, när vi sover inne i grottorna. Vi försöker att hålla oss vakna, men någon gång måste man ju sova, och då kommer de över oss. De har redan dödat vartenda får i de andra grottorna, och där fanns flockar, som var lika stora som min.»
»Det är inte roligt att tala om, att vi är så hjälplösa,» sade nu den gamla tackan. »Vi kan inte reda oss bättre, än om vi vore tamfår.» — »Tror ni, att de kommer hit i natt?» sade Akka. — »Det är inte annat att vänta,» svarade den gamla. »De var här i går natt och stal ett lamm ifrån oss. De lär nog komma igen, så länge någon av oss finns i livet. Så har de gjort på de andra ställena.» — »Men om de får hålla på så här, så blir ni ju rent utödda,» sade Akka. — »Ja, det ska inte dröja länge, förrän det är slut med alla fåren på Lilla Karlsön,» sade tackan.
Akka stod där rätt tvehågsen. Inte var det roligt att ge sig ut i stormen igen, och inte var det gott att stanna i ett hus, där det väntades sådana gäster. När hon hade funderat en stund, vände hon sig till Tummetott. »Jag undrar om du vill hjälpa oss, som du har gjort många gånger förut,» sade hon. Jo, svarade pojken, det ville han nog. — »Det är allt synd om dig att inte få sova,» sade vildgåsen, »men jag undrar om du orkar vaka, tills rävarna kommer, och väcka oss då, så att vi får flyga undan.» Pojken blev så måttligt glad åt detta, men allting var bättre än att ge sig ut i stormen igen, så att han lovade, att han skulle hålla sig vaken.
Han gick fram till grottöppningen, kröp ner bakom en sten, för att han skulle få lä för stormen, och satte sig att vaka.
