»Om du har lust att göra oss en tjänst,» sade Vind-Ile, »ska, vi inte säga nej.» På samma gång flögo både han och de andra upp ur gropen. Räven hoppade ner i deras ställe, bet i krukan och drog i locket, men kunde inte öppna den, han heller.
»Kan du fundera ut vad som finns i den ?» sade Vind-Ile. Räven rullade krukan fram och tillbaka och lyssnade uppmärksamt. »Det kan inte vara annat än silverpengar,» sade han.
Detta var mer, än kråkorna hade väntat sig. »Tror du, att det kan vara silver?» sade de, och ögonen höllo på att trilla ur huvudet av lystnad, för så märkvärdigt det än kan låta, finns det ingenting i världen, som kråkor älska så mycket som silverpengar.
»Hör hur de skramlar!» sade räven och rullade krukan runt en gång till. »Jag kan bara inte förstå hur vi ska komma åt dem.» — »Nej, det blir väl omöjligt,» sade kråkorna. Räven stod och gned huvudet mot vänstra benet och funderade. Kanske att det nu kunde lyckas honom att med kråkornas hjälp bli herre över den där parveln, som alltid undgick honom. »Nog vet jag den, som skulle kunna öppna krukan åt er,» sade räven. — »Säg det då! Säg det!» ropade kråkorna och voro så ivriga, att de flaxade ner i gropen. — »Det ska jag göra, bara ni först lovar att gå in på mina villkor,» sade han.
Räven berättade nu för kråkorna om Tummetott och sade dem, att om de kunde föra honom till heden, så skulle han nog öppna krukan åt dem. Men som lön för detta råd begärde han, att de skulle utlämna Tummetott till honom, så snart som han hade skaffat dem silverpengarna. Kråkorna hade intet skäl att spara Tummetott, utan de gingo genast in på saken.
Detta allt var lätt överenskommet, men värre var det att få reda på var Tummetott och vildgässen befunno sig.
