Vind-Ile for själv åstad med femtio kråkor och sade, att han snart skulle vara tillbaka. Men den ena dagen gick efter den andra, utan att kråkorna på Kråkåsen sågo en skymt av honom.
Vildgässen voro uppe i första gryningen för att hinna skaffa sig en smula mat, innan de skulle börja resan uppåt Östergötland. Holmen i Gåsfjärden, som de hade sovit på, var liten och kal, men i vattnet runt omkring den fanns det växter, som de kunde äta sig mätta av. Värre var det för pojken. Han var inte i stånd att finna något ätbart.
När han stod hungrig och morgonkulen och såg sig om åt alla håll, föllo hans blickar på ett par ekorrar, som lekte på en trädbevuxen udde mittför klippholmen. Han undrade om ekorrarna ännu ägde kvar något av sitt vinterförråd, och han bad den vita gåskarlen föra honom över till udden, så att han kunde få tigga ett par hasselnötter av dem.
Den store vite simmade genast över sundet med honom, men som olyckan ville det, hade ekorrarna så roligt med att jaga varandra från träd till träd, att de inte brydde sig om att lyssna till pojken. I stället drogo de sig längre inåt dungen. Han skyndade efter och kom snart ur sikte för gåskarlen, som låg kvar vid stranden.
Pojken vadade fram mellan några vitsippstånd, som voro så höga, att de räckte honom ända upp till hakan, när han kände, att någon fattade honom bakifrån och försökte lyfta upp honom. Han vände sig om och såg, att en kråka hade gripit tag i hans skjortlinning. Han sökte rycka sig lös, men innan detta hade lyckats honom, skyndade ännu en kråka fram, högg fast i hans ena strumpa och ryckte omkull honom.
