Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/221

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
180
KRÅKORNA

Han började göra sig en massa frågor. Varför satt han inte på den vita gåskarlens rygg? Varför flög en stor svärm kråkor omkring honom? Och varför rycktes och slängdes han hit och dit, så att han höll på att gå av?

Så blev alltsammans klart för honom på en gång. Han hade blivit bortrövad av ett par kråkor. Den vita gåskarlen låg kvar vid stranden och väntade, och vildgässen skulle i dag resa uppåt Östergötland. Själv fördes han åt sydväst, det förstod han därav, att han hade solskivan bakom sig. Och den stora skogsmattan, som låg under honom, var säkert Småland.

»Hur ska det nu gå med den vita gåskarlen, när jag inte kan ta vård om honom?» tänkte pojken och började ropa åt kråkorna, att de genast skulle föra honom tillbaka till vildgässen. Han var inte en smul orolig för sin egen del. Han trodde, att det var av rent okynne, som de förde bort honom.

Kråkorna frågade inte det minsta efter hans uppmaningar, utan flögo framåt, så fort de förmådde. Men om en stund smällde en av dem i vingarna på det sätt, som betyder: »Se opp! Fara!» Strax därpå döko de ner i en granskog, trängde mellan de risiga grenarna ända till skogsbottnen och satte ner pojken under en tät gran, där han var så väl gömd, att inte en gång en falk hade kunnat få syn på honom.

Femtio kråkor ställde upp sig runt omkring pojken med näbbarna riktade mot honom för att vakta honom. »Nu kanske jag kan få veta, kråkor, vad ni har för mening med att föra bort mig,» sade han. Men han fick knappast tala till punkt, förrän en stor kråka väste åt honom: »Tig du bara! Annars hackar jag ut ögonen på dig.»

Det var tydligt, att kråkan menade vad hon sade, och pojken hade intet annat att göra än att lyda. Så satt han där och stirrade på kråkorna, och kråkorna stirrade på honom.