Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/222

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
181
KRÅKORNA

Ju längre han såg på dem, dess mindre tyckte han om dem. Det var fasligt vad deras fjäderskrudar voro dammiga och illa tilltygade, alldeles som om de varken kände till bad eller inoljning. Tårna och klorna voro smutsiga av fasttorkad jord, och det satt fullt med matrester i mungiporna. Detta var annat slags fåglar än vildgäss, det märkte han. Han tyckte, att de hade grymma, snikna, vaksamma och djärva utseenden alldeles som bovar och landstrykare.

»Det är bestämt ett riktigt rövarpack, som jag har råkat ut för,» tänkte han.

I detsamma hörde han vildgässens lockrop uppöver sig. »Var är du? Här är jag. Var är du? Här är jag.»

Han förstod, att Akka och de andra hade gett sig ut för att söka honom, men innan han hann att svara dem, väste den stora kråkan, som tycktes vara anförare för bandet, i hans öra: »Tänk på dina ögon!» Och det var inte annat för honom att göra än att tiga.

Vildgässen måtte inte ha vetat, att han var dem så nära, utan bara tillfälligtvis kommit att fara över denna skog. Han hörde deras rop ett par gånger till; sedan dog det bort. »Ja, nu måste du reda dig på egen hand, Nils Holgersson,» sade han då till sig själv. »Nu får du visa om du har lärt dig något under de här veckorna i vildmarken.»

En stund därefter gjorde kråkorna min av att bryta upp, och då de också nu tycktes ämna bära honom med sig på det sättet, att en höll i skjortlinningen och en i strumpan, sade pojken: »Är det ingen av er kråkor, som är så stark, att hon kan bära mig på sin rygg? Ni har redan farit så illa fram med mig, att det känns, som om jag vore itu. Låt mig bara rida! Jag ska inte kasta mig ner från kråkryggen, det lovar jag er.»

»Inte ska du tro, att vi bryr oss om hur du har det,» sade anföraren, men nu kom den största av kråkorna, en rufsig och otymplig en, som hade en vit fjäder i vingen, fram