Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/228

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
185
KRÅKORNA

ute i marken. Hon var nog så nöjd med de ungarna, men jag tror, att jag fick mer glädje av dem, jag, än hon.»

Nu blevo allihop så ivriga, att de föllo varandra i talet. »Vad är det för konst att stjäla ägg och småungar?» sade en. »Jag har en gång jagat en unghare, som var närapå fullvuxen. Det var att följa honom ur snår i snår.» Längre kom hon inte, förrän en annan tog ordet ifrån henne. »Det kan nog vara lustigt att vålla höns och kattor förargelse, men ändå märkvärdigare finner jag det, att en kråka kan skaffa en människa förtret. Jag stal en gång en silversked...

Men nu tyckte pojken, att han var för god att sitta och höra på sådant snack. »Nej, hör nu, kråkor!» sade han. »Jag tycker ni borde skämmas för att tala om all er elakhet. Jag har levat bland vildgäss i tre veckor, och av dem har jag inte sett och hört annat än gott. Ni måtte ha en dålig hövding, som låter er röva och mörda på det där sättet. Ni borde allt börja ett annat liv, för jag kan tala om för er, att människorna har blifvit så uppledsna på er ondska, att de med all makt försöker att rota ut er. Och då lär det nog snart bli slut med er.»

När Vind-Ile och kråkorna hörde detta, blevo de så onda, att de ämnade kasta sig över pojken och slita sönder honom. Men Fumle-Drumle skrattade och kraxade och ställde sig framför honom. »Nej, nej, nej!» sade han och tycktes bli alldeles förskräckt. »Vad tror ni Vind-Kåra ska säga, om ni river sönder Tummetott, innan han har skaffat oss silverpengarna?» — »Det ska vara du, Fumle-Drumle, som är rädd för kvinnfolk,» sade Ile, men i alla fall lämnade både han och de andra Tummetott i fred.

Kort därefter drogo kråkorna vidare. Allt hittills hade pojken tänkt för sig själv, att Småland inte var ett så fattigt land, som han hade hört. Nog var det skogigt och fullt av bergåsar, men utmed åar och sjöar lågo odlade marker, och någon riktig ödslighet hade han inte råkat på. Men ju längre in i landet de kommo, desto sällsyntare blevo