byarna och stugorna. Till sist tyckte han, att han for fram över ett riktigt ökenland, där han inte såg annat än mossar och hedar och enbackar.
Solen var nergången, men det var ännu full dager, när kråkorna nådde den stora ljungheden. Vind-Ile sände en kråka i förväg för att berätta, att han hade haft framgång, och när det blev känt, lyfte Vind-Kåra med flera hundra kråkor från Kråkåsen för att möta de ankommande. Mittunder det bedövande kraxande, som de mötande kråkorna upphävde, sade nu Fumle-Drumle till pojken: »Du har varit så lustig och glad under resan, att jag riktigt tycker om dig. Därför vill jag ge dig ett gott råd. Så snart som vi slår ner, blir du ombedd att utföra ett arbete, som kan synas dig mycket lätt. Men akta dig för att göra det!»
Strax därefter satte Fumle-Drumle ner Nils Holgersson på bottnen av en sandgrop. Pojken kastade sig omkull och blev liggande, som om han hade varit förbi av trötthet. Så många kråkor flaxade omkring honom, att luften brusade som en storm, men han såg inte upp.
»Tummetott,» sade Vind-Ile, »stig nu opp! Du ska nu hjälpa oss med en sak, som är mycket lätt för dig.»
Men pojken rörde sig inte, utan låtsade, som om han sov. Då tog Vind-Ile honom vid armen och släpade honom fram över sanden till en lerkruka av gammaldags fason, som stod mitt i gropen. »Res dig, Tummetott,» sade han, »och öppna den här krukan!» — »Varför kan du inte låta mig få sova?» sade pojken. »Jag är för trött att göra något i kväll. Vänta till i morgon!»
»Öppna krukan!» sade Vind-Ile och skakade honom. Pojken satte sig då upp och mönstrade krukan noga. »Hur ska jag, fattiga barn, kunna öppna en sådan kruka? Den är ju lika stor som jag själv.» — »Öppna den!» befallde Vind-Ile än en gång. »Annars ska det gå dig illa.» Pojken reste sig, vacklade fram till krukan, kände på locket och lät armarna sjunka. »Jag brukar inte vara så här svag,»
