stubbåker i Västra Vemmenhög och vaktade en gåsflock, och på fältet bredvid gingo de där Smålandsbarnen med sina gäss. Och så snart han fick se dem, sprang han upp på stengärdsgården och ropade: »Se goddag, Åsa gåsapiga! Se goddag, lille Mats!»
Men när de båda barnen sågo en så liten parvel komma emot dem med utsträckt hand, fattade de i varandra, togo ett par steg baklänges och sågo dödligt förskräckta ut.
När pojken såg deras skräck, vaknade han upp och kom ihåg vem han var. Och då tyckte han, att ingenting värre kunde hända honom, än att just de barnen skulle få se, att han hade blivit förtrollad. Skam och sorg över att han inte mer var människa överväldigade honom. Han vände sig om och flydde. Han visste inte själv vart.
Men ett gott möte gjorde pojken, när han kom ner på heden. För där i ljungen skymtade han något vitt, och fram emot honom kom den vita gåskarlen i sällskap med Dunfin. När den vite såg pojken komma springande med sådan fart, trodde han, att svåra fiender förföljde honom. Han slängde honom i all hast upp på sin rygg och for åstad med honom.
