XVII.
DEN GAMLA BONDKVINNAN.
Tre trötta resande voro ute i sena kvällen och sökte natthärbärge. De foro fram i en fattig och ödslig del av norra Småland, men en sådan vilostad, som de önskade sig, borde de ändå ha kunnat finna, för de voro inga veklingar, som frågade efter mjuka bäddar eller väl ombonade rum. »Om en av de här långa bergåsarna hade en topp, som vore så brant och hög, att en räv inte på något håll kunde klättra oppför den, då hade vi en god sovplats,» sade en av dem. — »Om en enda av de stora mossarna låge ofrusen och vore så sank och våt, att en räv inte vågade sig ut på den, så vore det också ett riktigt bra natthärbärge,» sade den andra. — »Om isen på en av de frusna sjöarna, som vi far förbi, vore landlös, så att en räv inte kunde komma ut på den, så skulle vi just ha funnit vad vi söker,» sade den tredje.
Det värsta var, att när solen hade gått ner, blevo två av de resande så sömniga, att de varje ögonblick höllo på att störta till marken. Den tredje, som kunde hålla sig vaken, blev oroligare, allt som natten närmade sig. »Det var då en olycka,» tänkte han, »att vi har kommit till ett land, där sjöar och mossar är frusna, så att räven kan komma fram överallt. Isarna har ju töat bort på andra ställen, men nu är vi väl oppe i det allra kallaste Småland, dit våren ännu inte har hunnit. Jag begriper inte
