hoppade en gråsparv. Han hade inte väl fått ögonen på pojken, förrän han ropade: »Tititt! Tititt! Se på Nils gåsapåg! Se på Tummetott! Se på Nils Holgersson Tummetott!»
Genast vände både gässen och hönsen sina blickar mot pojken, och det blev ett förfärligt kacklande. »Kukeliku,» gol tuppen, »det var rätt åt honom. Kukeliku, han har ryckt mig i kammen.» — »Ka, ka, ka, det var rätt åt honom,» ropade hönorna, och härmed höllo de på i oändlighet. Gässen foro ihop i en tät klunga, stucko huvudena tillsammans och frågade: »Vem kan ha gjort det? Vem kan ha gjort det?»
Men det märkvärdigaste härvid var, att pojken förstod vad de sade. Han var så förvånad, att han blev stående stilla på trappsteget och lyssnade. »Det måtte komma sig därav, att jag är förvandlad till tomte,» sade han. »Det är nog därför, som jag förstår fåglalåt.»
Han tyckte, att det var odrägligt, att hönsen inte ville sluta upp att säga, att det var rätt åt honom. Han kastade en sten mot dem och ropade: »Tig med er, ert pack!»
Men han hade inte tänkt på att han inte mer var sådan, att hönsen behövde vara rädda för honom. Hela hönshopen rusade emot honom, ställde sig runt omkring honom och skrek: »Ka, ka, ka, det var rätt åt dig. Ka, ka, ka, det var rätt åt dig.»
Pojken försökte komma undan dem, men hönsen sprungo efter och skreko, så att han höll på att mista hörseln. Han hade väl aldrig sluppit ifrån dem, om inte stugkatten hade kommit gående. Så snart hönsen sågo katten, tystnade de och låtsade inte tänka på annat än att krafsa i jorden efter mask.
Pojken sprang genast fram till katten. »Kära du Misse,» sade han, »du känner väl till alla vrår och smyghål här på gården? Du får vara snäll och tala om för mig var jag kan finna tomten.»
Katten svarade inte genast. Han satte sig ner, lade svansen prydligt i ring framför benen och stirrade på pojken.
